Japp nu sitter jag här och är på väg tillbaka hem. Om man nu ska kalla Borlänge för hem. Vissa dagar känns det som så medan andra dagar känns det som om Köping är mera hemma. Fast jag egentligen inte har nått speciellt som jag gillar med någon av städerna. Home is where your heart is heter det ju men i mitt fall är det snarare home is where my hat is. Men just nu har jag partyhatten i Köping och nya hatten på mig så blir lite svårtolkat.

Idag är det dåligt med utstötta små tonåringar med attitydsproblem. Istället så underhåller en grupp invandrare oss på perrongen med att sjunga någon sång på sitt hemspråk. 20 minuter till ska jag sitta här, helt klart den tråkigaste delen av sträckan att sitta fast på Västerås central och bara invänta nästa tåg. Blev tvungen att köpa en påse godis för att dämpa misären.

Nu gick det precis förbi en för mig helt okänd person och hojtade "Tjena!" medan hon skyndade sig ner för trapporna. Tydligen liknar jag någon annan. Eller börjar demensen få tag i min hjärna?

Perrongen blev precis läskigt folktom, nyss var det fullt med liv men nu när jag tittar upp från skärmen så är sitter tre personer glest utspridda längs denna långa korridor.
Vistelsen i Köping kändes väldigt kort, tyckte inte jag hann med någonting alls. Antagligen för att jag jobbade tre nätter och sov därmed bort en del av dagtiden på vistelsen också. Trist egentligen men pengar är trevligt och jag kommer åka hem igen om 2 veckor till min syster konfirmation så förhoppningsvis ska jag hinna med att träffa lite folk då istället.

Nej nu börjar det bli dags att avrunda och sätta mig på tåget som tar mig till Sala där jag ska byta till Borlängetåget. Där behöver jag dock bara vänta 8 minuter. Mycket mer humant om jag får säga så. Vid närmare eftertanke vem fan ska hindra mig? Vi säger så gott folk, ska slänga upp dagens låt när jag kommer hem också. Passar in på dagens tema.