Regnet duggar lätt från mörka skyar när han sakta kliver av tåget och ut på perrongen.
Det känns som om det var evigheter sen han stod på denna plats , trots att han vet att det bara gått 7 nätter sedan han senast lämnade orten.
Ändå känns allt så obekant på något sätt.
Främmande hinner han tänka innan det slår till.
Det sticker till inombords, ett sting av obehag som vägrar lämna hans sinne.
Känslan av att inte vill vara här igen är stark och helst av allt skulle han vilja sitta på tåget påväg bort från allt igen.
Men det går inte, han har saker som måste göras. Saker som han vill göra.

Så han tar ett djupt andetag, trycker ner hatten över öronen, vrider upp musiken i lurarna och påbörjar vandringen mot den bunkern som han för de senaste två åren har kallat sitt hem.